En vecka senare finns inte Phil längre. På morgonen hade han svårt att andas och ville inte röra på sig. På eftermiddagen fanns han inte mer. Helt ofattbart. Jag förstår det fortfarande inte men det känns så hemskt. Kan bara föreställa mig hur det känns för husse och matte som levt med honom varje dag.
Veterinären trodde att det kunde vara HCM, men för att säkerställa måste Phil obduceras. Det är vad jag pysslat med idag. Inte bokstavligt talat, men jag har ringt runt till många hjälpsamma människor och har nu lyckats få djursjukhuset att ordna så att Phil får komma till SVA där de ska ta reda på vad det var som var fel. För Phils del spelar det kanske ingen roll, men hans fall kanske kan hjälpa andra katter, vilket många kloka människor förklarat för mig i helgen och igår.
Kanske dog han inte helt förgäves, lille pojken.
Nu gråter jag vid sämsta möjliga tillfällen och kan inte få den där dumma vaggvisan som HCM-veterinären sjöng för honom när han testades normal för lite mer än en vecka sedan ur huvudet.
Just nu känns den så sorglig och hemsk, sången om isbjörnen Isidor.
Sov lille Isidor
Varför då, varför då?
Imorn ska jag lära dig
Vadå mamma vadå?
Att klättra i isberg och simma i havet
och jaga så du blir mätt.
Mamma jag är så rädd
För vadå, för vadå?
Att männskan ska skjuta mig
Men hörpå, men hörpå
Isberg är så kalla och havet är så stort
och skepparn är långt långt bort
Usch den där låten. Nu gråter jag också.
SvaraRadera