73 dagar kvar och vi bor i skogen

Jag vill döda min blogg och hela internet! Jag skrev ett svinasvinalångt inlägg och allt försvann.

Vi bor i allafall i skogen i Christine och Bertrands stuga. Vi har fyra kanaler, sporadisk internetanslutning och igår hade vi inget varmvatten. Vi trivs verkligen hur bra som helst. Jag vill aldrig flytta in till stan igen! Jag kan inte minnas senast jag var så avslappnad och lugn som jag varit de senaste dagarna.

Medan resten av familjen dirigerar flyttgybbar (försökte skriva gubbar men det gick inte) sitter jag på Pejo och "vaktar telefonen". Det verkar vara den enda arbetsuppgiften på det här stället som jag behärskar. I morse skulle jag skicka iväg ett paket. Ordnade med frakthandlingar, bokade hämtning så att en fin bil eller lastbil plockar upp det lilla paketet och åker iväg med det. När allt är klart så visar det sig att paketet inte var något paket, utan ett helt vanligt brev som ska läggas i en helt vanlig brevlåda och inte alls åka lastbil. OH NO! I vild panik ringde jag posten support och bad dem att för guds ta bort min felfelfelaktiga hämtningsbokning FORT! (Väntade mig att en postlastbil när som helst skulle svänga upp utanför dörren och en först trevlig, sedan jättearg (när jag berättar att paketet är ett brev) lastbilschaufför ska undra varför han kom hit i onödan.) Parentes i parentesen, är det inte dödsstraff eller liknande på det? Anyhow, supportmannen ställde sig mycket frågande till att jag ens hade bokat en hämtning eftersom han och hans dator var helt oventandes om att jag existerade, fanns inte i systemet (han frågade om mitt företag stavades Pay, som i betala, hur går det ihop när det ska sluta på O?). Jag hade förmodligen missat sista steget i bokningen och alltså inte bokat, trodde han. Tuur! Det ordnade sig, men supportmannen tyckte nog att jag var a bit konstig. (Nu blev jag jätterädd, en stor lastbil stannade precis utanför dörren och en tjock gubbe kom in, men han har inte pratat med mig ännu, så jag kanske går säker.) Jag är fortfarande lite rädd att den där hämtningen ändå är bokad och supportmannen kanske är blind, eller full. Han lät lite full. (Nu åkte lastbilen igen. Off the hook for now..)

Resten av tiden har gått lite bättre, trots att både skrivaren och portomaskinen vägrar respektera eller ta order från mig. Efter ungefär 40 supportsamtal till syster Sofie verkar allt ha ordnat och lugnat ner sig. Hon kan det där. Undrar varför det är jag som sitter här egentligen?